Upperhand

Här för ett tag sen hade jag ett riktigt tungt samtal med en patient som berörde mig massor, jag känner fortfarande av en slags värme och sorg blandat när jag tänker på det. Vad var det som gjorde att jag blev så berörd av just den patienten och det samtalet? Jag har ofta dessa tunga samtal med anhöriga och patienter och jag blir ofta berörd, men inte så mycket så att jag inte kan släppa det sedan. Men den glädje jag känner när jag kan vara ett stöd för min patient eller dennes anhöriga väger upp den sorg jag känner ibland när jag möter människor som mår dåligt, som har fått hemska besked, som lever med plågor.

Länge sen jag skrev, jobbar, jobbar och är i ekorrhjulet.
Har haft en palliativ patiente i några veckor nu, där anhöriga hela tiden påpekar hur trygga de känner sig med mig, och hur mycket de uppskattar mig. Det känns riktigt bra, även om det bara är jag som får höra det.
Idag har vi bråkat med kommunen igen om en patient som är vårdplanerad och utklar idag men inte får komma hem förrän nästa torsdag för att de inte har betalningsansvar förrän då...helt sjukt! Patienten ska ligga nästan en vecka till medan sjukhuset går på knäna för att vi inte har några vårdplatser.
Har jobbat i 1,5 månader nu med nästan bara nya vikarier, det är fasiken inte kul. Livsviktiga saker missas och patienterna får dålig omvårdnad. Ska ni bli sjuka och inlagda på sjukhus, bli det INTE under sommarmånaderna. Jag är så glad över att jag äntligen har semester!

Det är riktigt roligt att jobba när det händer akuta saker och alla skärper upp sig och samarbetar! Ingen som maskar utan alla hjälps åt med det som måste fixas. I det fallet jag tänker på var jag så himla glad över att jobba ihop med två stabila, erfarna undersköterskor! Det är tur att ni finns!

Jag blir galen på att allt tar sån tid på vår avdelning. Ett prov ordineras på ronden. Jag hinner inte ta provet förrän efter lunch. Provsvaret har inte kommit till eftermiddagsronden så det påtittas dagen efter. Då visar det något avvikande så att ett nytt /annat prov måste tas och så går det runt...
Eller en patient kommer in med misstänkta magblödning på helgen. Vi håller patienten i skapligt skick med blodtranfusioner till måndagsronden. Då bestäms det att patienten ska göra en gastro som han måste svälta inför så då går det ett dygn till...(i det här fallet hade jag iofs räknat ut att gastron skulle göras så jag höll patienten svältande och bokade en tid till gastro redan innan ronden, men det är ju egentligen utanför min arbetsroll...)
Saker ska absolut göras med patienten inneliggande och allt drar ut på tiden och medför långa vårdtider helt i onödan. Det retar mig...
Eller som att patienten vårdplaneras och får utökad hemtjänst. Då har hemtjänsten 5!!! dagar på sig innan de måste ta hem patienten som är medicinskt färdig sen en vecka tillbaks. Samtidigt har sjukhuset inga platser alls för de patienter som faktiskt är riktigt dåligt. Hej hopp vad bra...

Läser Dagens sjuksköterska och funderar över detta : http://www.dagenssjukskoterska.se/nyheter/de-utbildas-till-att-ta-over-arbetsuppgifter-fran-lakare/. Sjuksköterskorna ska läras upp för att kunna ta mindre ronder, skriva ut och skriva in patienter. Vissa läkare jublar: "Ja, vi behöver hjälp med det administrativa!" medan andrar ropar att sjuksköterskorna inte klarar av att göra läkarnas jobb. Jag känner att visst, det vore kul att bli avancerad sjuksköterska men inte om det innebär att jag ska bli läkarnas personliga sekreterare. Vilka dumheter! Vi är inte några administrativa assistenter även om det redan nu känns så ibland. Däremot så är det vi som ser när patienterna börjar bli intorkade, när de med hjärtsvikt skulle behöva lite mer furix, när en patient behöver syrgas eller börjar samla på sig vätska i lungorna. Om vi ska sitta på expeditionen och knappa på datorn ändå mer än vad vi redan gör, vem ska då se patienterna? Inte doktorn, för han ska stå på op, och inte sjuksköterskan för hon ska sköta det administrativa. Då blir det undersköterskorna kvar, och då tycker jag att det kanske är de som behöver utbildas mer då? Nog för att många kan jättemycket, men det är ju mest de som jobbat länge på avdelningen och har "learn by doing" kunskap, för utbildningen de har i sig är mycket inriktad mot omvårdnaden, inte det medicinska.

Dagligen ser jag saker som missas i vården, som skulle kunna göras bättre. Patienter som fått för lite vätska, som bryter sig och man inte upptäcker det på en gång, som blir sämre och inget görs i tid, blöta blöjor, patienter som skickas hem för tidigt, patienter med smärta, ångest, lidande som inte får den tid de behöver. Patienter som ligger ensamma på sitt rum och tittar i taket medan livet rusar förbi utanför. Varför blir det så? Tidsbrist, oengagerade läkare, ointresserad personal, stress, bristande kunskap är en del av förklaringarna tror jag, förutom ren jäkla otur då. Varför fortsätter vi då? Jo, för trots allt detta kan vi göra skillnad, vi kan få någon att må bättre, komma tillbaka till ett värdigt liv eller ge omsorg i livets slut så att anhöriga känner att vi bryr oss och gör det vi kan.

Den svenska vårdskadeundersökningen

Under 2007 genomförde Socialstyrelsen en undersökning av förekomsten av vårdskador inom somatisk slutenvård (kroppssjukvård) i Sverige. Cirka 2 000 patientjournaler från slumpmässigt utvalda vårdtillfällen under en ettårsperiod granskades, och det visade sig att 8,6 procent av patienterna hade drabbats av vårdskador. Undersökningen visade också att:

• Nästan var tionde patient fick bestående men eller funktionsnedsättning efter vårdskadan.
• I tre procent av fallen var vårdskadan en bidragande orsak till patientens död.
• Vårdskadorna var vanligast i åldersgruppen 65 år och äldre.
• Någon statistiskt säkerställd skillnad i förekomsten av vårdskador mellan kvinnor och män framkom inte.
• En vårdskada medförde i genomsnitt sex extra vårddygn.
• Om resultaten relateras till alla vårdtillfällen på sjukhus i Sverige under ett år motsvarar det cirka 105 000 vårdskador, och cirka 630 000 extra vårddygn.

http://www.socialstyrelsen.se/patientsakerhet/vardskadematningar

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva

Vi uppmanas ju till att kräva högre lön, att byta till kommunen eller jobba i Norge om vi inte får den lönen vi vill ha. Men hur lätt är det egentligen? Jag vill INTE jobba i kommunen, jobbar extra där nu och det räcker, tack så mycket. Jobba i Norge...näe, det funkar i min familj. Jag trivs ju med att jobba på lasarettet, men visst, jag har 4000 mer i lön på kommunen, så vad gör man? Tar ett jobb man inte vill ha för att få upp lönen, eller stannar med en skitlön?

Läser inlägg på andra bloggar, bland annat på sjuksköterska.nu, där någon säger att hon satt ner foten och tar sina raster oavsett, säger åt läkaren att ronden får vänta, och skjuter på medicintider för att hinna sitta på sängkanten hos patienten. Vad ingår då i en bra omvårdnad? Jag kan nog känna att det är viktigt att dagens arbete flyter på, att man delar sina mediciner på skapligt rätt tid, att man behandlar patienten medicinskt, men under tiden försöker få till det andra, de delar som fattas, själ och ande då om man tänker vårdvetenskapligt. Jag skulle nog som patient bli ledsen om sköterskan satt på sängkanten och pratade istället för att ge mig den medicin jag behöver för att bli frisk och gå hem. Men samtidigt vill jag ju ha stöd och svar på mina frågor. Det ena behöver inte utesluta inte det andra, men man kanske inte hinner prata med alla 14 patienterna ordentligt under ett hektiskt kvällspass...
Om jag struntar i att göra de uppgifter som måste hinnas med så sitter ju sköterskan som kommer efter mig i en taskig sits redan från start. Ok, man hinner inte allt, men det är ju bara att gilla läget och huga i när man är på jobbet, och sedan kämpa för bättre arbetsmiljö samtidigt, genom att ta upp diskussionen, berätta om när patientsäkerheten äventyras, skriva synergier så att allt som händer finns på papper.
Tja, jag kanske inte är den bästa vårdvetenskapliga syrran då jag nog är lite väl medicinskt inriktad, men patienterna brukar säga att jag upplevs som trygg och det är väl bra cred, tycker jag :)

Jag hade ju lönesamtal för ett antal månader sen som gav resultatet...0 kr!!! Så här är det: I slutet av förra året gick jag till chefen och sa att jag vägrar att jobba med 800 kr mindre i lön än de nyexade syrrorna som skulle anställas i januari. Då fick jag 1000 kr mer i lön från och med januari. Vilket innebär att de tycker att jag redan har 2011 års lön och alltså inte får en krona till i lön detta år...skit säger jag om det och är riktigt arg! Jag tycker inte att jag fått något individuellt lönepåslag alls, utan bara det som faktiskt ska läggas på, jag är jäkligt arg men kommer ingen vart alls med det.

Sen ringde chefen från akuten och ville anställs mig i platsbanken och sen låna mig därifrån till akuten. Många turer är det och jag vet varken ut eller in. Vad innebär det att jobba i platsbanken? Kan de skicka mig till nånannan stad för att jobba på psyk eller vadå? Vad har jag för rättigheter om jag tackar ja, kan jag välja att tacka nej till erbjudna tjänster eller måste jag ta det jag erbjuds om jag inte vill/kan vara kvar på akuten? Chefen på akuten påstår att jag får välja, min nuvarande chef tycker att jag ska passa mig noga för att tacka ja, att jag inte alls kanske får möjlighet att välja, utan kan råka få en fast anställning på en avdelning i en annan stad...på måndag ska vi ha ett möte om detta, men jag börjar känna att allt strul kanske inte alls är värt det!

Jag blev erbjuden jobbet på akuten, men på 1 års vikariat, med löfte om fast anställning efter detta. Jag har tackat ja, på villkor att jag får tjänstledigt från mitt nuvarande jobb. Problemet är att få tjänstledigt...de har förut haft max 6 månader tjänstledigt, och nu vill de helst bara ge 3 månaders tjänstledigt. Och så måste de hitta en ersättare för mig på mitt nuvarande jobb, som då också ska skolas in.  Jag kan inte gå från en fast tjänst till ett vik, och får kanske inte tjänstledigt alltså...sen vet jag ju inte om chefen på akuten har lust att vänta hur länge som helst för att få dit mig. Så det går nog i stöpet :(
Nåja, what's ment to be is to be, så den som väntar får se. Men det hade varit så himla perfekt med att börja med tjänstledigt och känna sig för.

När man är ensam sjuksköterska på 14 patienter så hinner man inte med om nån blir dålig...i helgen hade jag 2 dåliga patienter + 2 till som tempade upp och frossade. Jag satte blod  fler, blododlade, satte pvker, sprutade extra läkemedel, sprang emellan de dåliga patienterna för att hålla koll på dem, satte syrgas, fixade inhalationer, stöttade missnöjda anhöriga, satte mer blod, tog prover och puh....
Missnöjda anhöriga gillar jag inte...
Nej, du får inte sticka mamma mera, varför tar du de där proverna, inte mera prover nu,  varför är inte doktorn här, varför kopplar ni inte på henne på en maskin, varför gör ni inget...fast jag förklarar att det är jag som utför alla uppgifter och att även om doktorn vore här så skulle han inte kunna göra något mer. Sen tvingade jag rondjouren till de anhöriga, med resultat att de istället krävde dit en överläkare...
Tja, så var min helg, hoppas ni som läser detta haft en bättre helg!

Jag har varit på arbetsintervju på akuten och måste nu veta om jag ska svara ja eller nej om jag blir erbjuden jobbet.

Nackdelar:
Jag mister mina underbara arbetskamrater
Jag har superbra chefer
Jag är trygg i mitt arbete för det mesta
Jag vet ju inte om jag trivs på akuten, jag bara tror det
Det är nog ett stressigt, otacksamt och frustrerande arbete

Fördelar
Jag tror...
att jag får ett jobb som är spännande, utvecklande och varierande
Jag kan utbilda mig vidare inom ett område som jag tycker är intressant till skillnad på min gamla avdelning.
Jag får bredda mig inom andra områden än medicin och geriatrik
Jag gillar ju när det händer saker


I min drömvärld så får jag börja med 6 månaders vik med tjänstledigt från mitt gamla jobb innan jag måste bestämma mig.