Upperhand

When you're a nurse you know that every day you will touch a life or a life will touch yours.

Jag sitter och läser om early warning scores och nyttan med dessa. I alla artiklar jag läser tas det upp att vi har allt sjukare patienter på vårdavdelningarna och sämre utbildad personal. Fler och fler utan specialistutbildning och nyexaminerade sjuksköterskor utan erfarenhet som ska förlita sig på AT-doktorer och underläkare. Sjuksköterskorna har inte rätt utbildning för att uppfatta de tidiga varningstecken på svikt i vitala funktioner. Fler patienter/ sjuksköterska gör också att det är undersköterskorna som gör bedömningarna av patienterna och då ska vara de som ser de tidiga tecknen på att något är fel. De har inte den medicinska utbildningen för detta. Om de är erfarna så ser de tecknen ändå, men vet kanske inte vad det står för. Detta gör att allt fler patienter med risk för att få tex hjärtstopp missas. Om man vet vad man ska titta efter, och hinner göra det också, så visar patienten tidiga tecken på cirkulationssvikt 6-8 timmar innan hjärtstoppet. Det visar sig också att det tar lång tid innan sjuksköterskan bestämmer sig för att kontakta doktorn, och att det då oftast är en at eller underläkare som ska fatta besluten. De i sin tur har inte alltid den kunskap som behövs, men tvekar att kontakta sin överordnande. Det tar också lång tid innan de kommer och tittar på patienten och ändå längre tid innan man kontaktar MIG-teamet för bedömning eller övertag till IVA. Det visar sig i en av artiklarna att 54% av dessa dåliga patienter fick för dålig vård innan de hamnade på IVA, tex genom oregelbunden och eller icke genomförda kontroller, feltolkning av värden, försening i rapportering samt att det tog tid för sjuksköterskorna att övertyga läkarna om att nåt måste göras, nu! Patienternas överlevnad är beroende av sjuksköterskans beslut att ringa efter doktorn och starta behandling. I Australien har en undersökning visat att sjuksköterskorna bara kallar på läkare i 2,8% av fallen där varningsskalan visat på så höga värden att läkare ska kallas på. I många fall beror detta på att sjuksköterskorna har för dålig utbildning i akutvård.
Det är skrämmande läsning, speciellt nu när landstinget ligger back och ska spara, bland annat på personal och utbildning.

Här finns det film om EKGtolkning som är riktigt bra!

EKG tolkning


Här kan man höra hur olika andningsljud låter:
Andningsljud

Hittade en länk http://www2.ltkalmar.se/pallvard/kapitel/12/omvardnad.htm hos  Syster Susan: http://systersusan.blogspot.com/ om palliativ vård som gjorts i Kalmar, tänkvärd och bra!
Rättigheten att få dö under värdiga former handlar det även om i Dagens medicin: http://www.dagensmedicin.se/asikter/ledare2/2011/04/12/det-borde-vara-en-sjalvkla/index.xml. Det finns mycket att tänka på när det gäller den palliativa vården, vad är rätt och vad är fel...

Det här med inskränkt behandling är inte lätt. Speciellt inte när olika läkare inte är enliga. den ena läkaren säger love, tender and care och läkaren som kommer ett par dagar senare säger att patienten ska behandlas aggressivt. Och anhöriga har fått hopp igen, medan patienten ligger marmorerad med ytlig, kippande andning. Behandling borde ju i sådanafall skett när patienten blev akut dålig, inte några dagar senare. Fast samtidigt så ska vi ju göra det som går om det finns en chans...men så hade vi ju det där med att patienten har inskränkt behandling inskrivet pga bakomliggande sjukdomar.  Och de stackars anhöriga som sitter och vakar, hur ska de tolka det? Ena dagen gör jag ingenting utom ger syrgas och antibiotika och två dagar senare är det fullt ös...
Och vad menades med inskränkt behandling i detta fallet? Bara att patienten inte ska ska startas upp igen om den får hjärtstopp, eller innefattar det ingen respiratorbehandling osv...den ena läkaren tolkar det på sitt sätt och den andra på sitt sätt. Och ingen tar samtalet med anhöriga om vad de tycker och tänker om det hela...

Helgen har varit kaos, med nyexad syrra och timvikarier som undersköterskor, och så den stackars studenten. Ingen struktur, ingen ordning och ingen har hunnit med det den ska. Själv har jag försökt delat mig i tre, se till att omvårdnaden funkar, stötta den nya syrran samt handleda studenten som har fått hänga med som ett litet plåster. Det har inte varit lätt för nån. Det är studentens första praktik, och insyn i vad vården egentligen innebär och jag tycker det är viktigt att hon får en bra introduktion till sitt nya yrke. Lördagen kändes som ett virrvarr med dåliga patienter, andra små problem som katetrar som ska fixas, prover ska tas, nya pvker måste sättas, omvårdnaden med allt vad det innebär med tvätt, toabesök, matningar och disk ska hinnas med. Och mitt i den röran den lilla tjejen som så gärna vill suga åt sig all kunskap som hon nånsin kan hinna få. Igår satte jag ner foten, jag krävde in en extra personal och sen ägnade jag kvällen åt studenten. Ok, jag hann inte allt jag tänkt mig, men hon gick hem och tyckte att det varit det roligaste passet hittills, så det känns bra! Själv hade jag stressen satt uppe i halsen, men tryckte ner den, för det är inte hennes fel att vi inte hinner med att handleda på ett bra sätt när kaoset står oss över öronen och det FÅR ta tid, och MÅSTE ta tid! Vi ska jobba ihop med henne om ett par år, och det är bara nu vi har chansen att låta henne lära sig allt som det bara går!