Upperhand

På vår avdelning dör folk, japp, så trist är det. Men det är naturens gång att man såsmåningom dör och då har vi de anhöriga där som sörjer och ska ta farväl av sin kära make/maka, mamma, pappa eller vad det kan vara. Hur kan vi då göra för att detta ska bli ett fint minne för dem? Den avlidna tvättas förstås, vi plockar undan i rummet, lägger fram en duk och lägger ett vitt lakan upp till hakan på den avlidna, med en blomma på bröstet. En bibel på bordet.
Efter diskussioner med en bekant som också funderar över detta, samtal med diakon och präst och arbetskamrater så tror jag att vi ska försöka hitta ett täcke i neutralt mönster, helst sytt av någon i min församling att lägga ovanpå lakanet. Sedan tror jag på en cdspelare med lite fin, klassisk musik och batteridrivna ljus. Detta sker i en vanlig patientsal så det går ju inte att göra om hur som helst.

Fler ideer mottages med tacksamhet!

Enligt forskning så ökar dödligheten om sjuksköterskorna är underbemannade eller om antalet in och utskrivningar är större än normalt: Dagens medicin

Detta är ju inte direkt förvånande, eller vad säger ni :)

Visst, vi ska vara specialister inom vårdvetenskap och ha ansvaret för omvårdnaden. Det låter vackert att vi ska ha vår egen kompetens och en egen genre inom vården, men det som glöms bort är att vi måste kunna den medicinska vetenskapen mycket mer än vad som lärs ut på sjuksköterskeprogrammet.

Vi sjuksköterskor är de som får hålla koll på röntgensvar, provsvar, konsultordinationer, hur patienterna mår, när de visar tecken på att nåt inte är som det ska och allt annat. Läkarna ser  inte patienterna annat än när de rondar på avdelningen (nåja, vissa sitter faktiskt kvar inne på avdelningens läkarrum fram till 16.00 eller så). Övrigt tid så är det faktiskt vi som sjuksköterskor som får ta alla beslut, ska jouren störas, eller kan det vänta till ronden imorrn, eller på måndag, är det här provsvaret nåt som jouren måste titta på, eller inte...läkarna ordinerar prover, men tänker inte på att det är ingen som kollar provsvaren om inte vi sjuksköterskor gör det.

Vi ska också veta om läkarna ordinerat rätt medicin, rätt mängd av medicinen, hålla koll på ev. biverkningar av medicinerna och  komma ihåg att kolla blodtryck innan vi ger vissa mediciner. Vi ska också fundera på hur lämpligt det är att trycka i patienten med grav hjärtsvikt de tre liter vätska som läkaren ordinerat över natten eller om utslagen och klådan beror på biverkningar eller allergisk reaktion. Vissa saker ingår självklart i vår yrkesroll, men andra saker är sånt som vi egentligen, enligt sjuksköterskeprogrammets riktlinjer, inte ska ha ansvar för. Vi ska ju INTE vara en minidoktor enligt de vårdvetenskapliga höjdarna, utan hålla oss till vår egen yrkesroll.

Alltsom oftast så får vi in patienten med malign sjukdom, där det bara kan gå åt ett håll och det är åt fel håll. När de är "färdigbehandlade" hos oss, med andra ord när de är utredda och klara och vi inte kan göra mer så ska de skrivas ut. Men till vad? ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) är jättebra, men det finns bara x antal platser och det är till för de som behöver t.ex infusioner, smärtlindring och annan medicinsk omvårdnad. Det finns en palliativ avdelning som bara tar emot cancerpatienter, och då främst de som är inkopplade på ASIH. Vad ska vi då göra av dem som inte än behöver avancerad sjukvård, eller som inte har cancer utan är döende i tex levercirros? Jo, vi skickar hem dem med hemtjänst. Har hemtjänstpersonalen den utbildning, eller den kapacitet som krävs för att ta hand om en döende patient? Är det rätt att den sjuka personen ska behöva ligga ensam hemma och tyna bort, ofta med stor ångest och annat lidande? Är det inte lagstiftat att ingen ska behöva dö ensam om han/hon inte vill?

Jag som arbetar på en medicinavdelning ser avdelningen fylld med gamla patienter som kommer in pga ohållbar hemsituation. Vi ger dem vätskedropp, mat och omvårdnad. Efter nån vecka är de medicinskt färdigbehandlade och ska vårdplaneras. Då tar det nån vecka till innan vårdplaneringen sker. Oftast får de sedan plats på korttidsboende vilket innebär 2-4 veckors väntan på detta. Av 26 platser på avdelningen har vi minst hälften liggande inne bara för att de väntar på korttidsplats. Platser som behövs för de som faktiskt behöver medicinsk omvårdnad.

Nu har de gjort om detta så att antalet korttidsplatser har dragits ner och patienterna ska nu gå hem med utökad hemtjänst. Detta innebär att totalt dementa personer med stort omvårdnadsbehov ska bo hemma. Hemtjänsten ska då komma oftare på besök och stanna längre. Fungerar detta i verkligheten? Kostar det mindre att anställa fler inom hemtjänsten, eller är det meningen att de ska hinna med detta inom samma ram som förut, fast de redan springer benen av sig? Detta återstår att se...

På vår avdelning får man gå som "innesyrra", med det medicinska ansvaret eller som "utesyrra" då man har rollen som undersköterska. Sen får man höra gnället om att innesyrrorna hjälper till för lite ute på golvet. När jag går som utesyrra blir det allt som oftast att innesyrran ber om hjälp med det ena och det andra. Detta innebär att om det är kväll eller helg blir det en uska kvar på golvet med all omvårdnad för 13 - 15 patienter, de flesta mellan 80 och döden. Ingen kul sits för någon, vare sig för syrran som inte hinner med allt arbete, för mig som ska försöka fylla två roller eller för uskan som är kvar på golvet.
Men om jag går som innesyrra så hinns det inte med att göra allt arbete på golvet, för då får inte patienterna mediciner, blod, antibiotikadropp, de blir inte inskrivna, anhöriga får inga svar, det blir inget dokumenterat, de kommer aldrig hem för jag hinner inte kalla dem till vårdplanering, prata med distrikssköterskor, boka transporter, och eftersom jag inte heller hinner ronda så dör de nog på kuppen, och då kan vi inte få iväg dem från avdelningen eftersom jag inte hinner ringa anhöriga, eller be läkaren dödsförklara dem, utan då får de väl ligga tvättade o fina på rummet till en annan vecka eller så...

Denna blogg är tänkt att handla om mina tankar om sjuksköterskeyrket och vården. Sånt jag funderar på, sånt som berör mig, glädjer mig eller gör mig arg.