Upperhand

Vet ni, att de som anställdes som nyexade syrror i somras har 800 mer i lön än mig, och jag har mer i lön än de som jobbat 2 år...helt sjukt lönesystem har vi. Har jag tur med årets lön så får jag lika mycket som de nyexade. Jag fattar inte riktigt detta system, är det inte konstigt, och hur ska jag göra för att ändra på det?

Den här rättegången mot läkaren som ev. har gett ett döende barn tiopental berör mig mycket. Jag tänker fram och tillbaka på hur föräldrarna mår, hur läkaren mår, hur vi i vården funderar. Jag kan förstå om föräldrarna funderar över vad som hände när flickan när flickan fick fel läkemedel från början och då drabbades av hjärnblödning, men vad sjuttsingen, när de bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta lillflickan somna in, då är det väl inte så viktigt att veta om hon dog i förtid av läkemedel som var till för att lindra (om det ens var så) eller om naturen hade sin gång. Det var ju liksom redan kört. Och den stackars sjuksköterskan som från början gav fel läkemedel, hur mår hon? Vilken ångest...

Hela det här fallet får mig att tveka om jag vågar ge mina palliativa patienter tillräckligt med lugnande och smärtlindrande som krävs för att de ska slippa sin ångest och smärta, då det alltid medför en risk att man förkortar deras sista tid. Var det den sista morfinskvätten som tippade dem över kanten...

Här skriver en man om skillnaden mellan hans och hans hustrus sätt att vårda. https://vardforbundet.se/Vardfokus/tidningen/2011/Nr-9-2011-9/Kvinnor-engagerar-sig-for-mycket/.

"Hon prioriterar sig själv sist, patienter och arbetsgivare går alltid före hennes välmående. Jag prioriterar mig själv först, patienterna kommer sen och sist arbetsgivaren.

Ibland säger hon att jag är okänslig och kall och inte bryr mig om patienterna på samma sätt som hon gör och det stämmer säkert, vi bryr oss om patienterna på olika sätt. Min upplevelse är dock inte att patienterna lider av att jag gör som jag gör, snarare tvärtom. De får en pigg och engagerad sjuksköterska som efter sju år i branschen både har erfarenhet och energi att lägga på dem. Jag bidrar med positiv energi och har råd att dela med mig av den till mina patienter."

Har han rätt? Ja, till en viss del tror jag att han har det. Jag tror att kvinnor kanske i större utsträckning tar på sig allt ansvar och hoppar över raster, jobbar över och kommer tidigare. Att de har svårare att släppa ansvaret och låta någong annan göra uppgifterna ( det är bäst att jag gör det själv, så blir det gjort på det sätt jag vill ha det...) Om man drar kopplingen till hemmet så tror jag att det i mångt och mycket är likadant där, det är kvinnan som är samordnare och spindeln i nätet, som håller reda på föräldramöten och packar gympapåsar. Jag tror jämnställdheten till mångt och mycket är en bluff, att trots att man kanske gör lika mycket i hemmet så är det kvinnan som tar ansvar för att saker blir gjorda, eller iallafall har ett större kontrollbehov och springer efter för att kolla att saker är gjorda på det sätt som hon tycker att det ska göras. Detta avspeglas även i arbetet, hon sätter patienten före sig själv, servar läkaren och vänder ut och in på sig för att även hinna med undersköterskans arbete så att inte undersköterskorna ska säga att hon gör sig förmer än dem.
Jag tror författaren har rätt! För att kunna vårda måste man ta hand om sig själv. Att vårda är inte att ge allt av sig själv, utan att spara så värmen och energin räcker till alla.

”Region Skåne anser att naturliga jämförelsegrupper för Vårdförbundets medlemmar utifrån arbetsuppgifter och utbildning är andra kvinnodominerade grupper i vården med medellång högskoleutbildning.” (https://vardforbundet.se/Vardfokus/tidningen/2011/Nr-9-2011-9/Skrotad-uppgorelsevacker-protester/)
Är det att jämnföra med andra med samma utbildningslängd? Jag är ingen kvinnorättskämpe, men detta gör mig upprörd! Ett yrke ska inte klassas utifrån kön, och inte heller en lönebild! En treåring högskoleutbildning ska jämföra med andra likvärdiga utbildningar, inte utifrån några andra kriterier!

Jag har världens bästa arbetskamrater! Humöret är inte alltid i topp, de kan gnälla och klaga, sura och vara dryga, larviga, jobbiga men jag älskar dem ändå! De är hela anledningen till att jag stannar på den avdelning jag är, jag tror inte att det finns ett sånt underbart gäng nånannanstans!!!
Kram på er allihop!

Landstinget Sörmland går back och det ska sparas. Cheferna avgår med fulla månadslöner på 100' i månaden...
De styrande vill stänga en hel massa vårdplatser bland annat inom kirurgi, ortopedi och reumatologi. Inga vikarier får förlängt. Betänkt då att nästan ingen får fast tjänst inom landstinget Sörmland, utan de allra flesta som är anställda de sista åren är anställda på olika slags vikariat. Medicinavdelningen har överbeläggningar mest hela tiden, på ca 120%, med en bemanning för 90% beläggning. Neddragningen på vårdplatser kommer att ge fler överbeläggningar, för patienterna blir inte 10% mindre sjuka bara för att landstinget måste spara. Detta innebär en ökad belastning på vården då färre personal ska ta hand om samma antal patienter. Riskerna för patienterna ökar både pga av detta och pga att de hamnar på "fel" avdelning, en kirurgpatient har rätt att ligga på en kirurgavdelning och en onkologpatient har rätt att ligga på onkologen. Detta för att de ska få den bästa vården, med personal och läkare som är specialiserade på det området.

Oppositionsrådet Magnus Leivik (M) har vettiga åsikter om detta, tex att minska på vinstkravet för landstinget. Ett landsting ska väl ändå inte drivas för att ge vinst, utan för att ge en god vård till ALLA som behöver det?

En gång hade jag en mycket gammal patient som blev inlagd på min avdelning. H*n hade till inskrivande doktor sagt att h*n kom in för att dö, men ville ha smärtlindring för att slippa ha ont. H*n hade slutat äta för länge sen och slutat ta sina mediciner. H*n ville inte ha någon behandling och inte få nån återupplivning eller HLR när h*n dog. Läkaren satte trots detta in antibiotika, tog en hel massa prover, ordinerade dropp osv. Rätt eller fel? Vad tycker ni? Finns det något rätt eller fel i ett sånt här läge? När ska man sluta med behandlingen? Jag tycker att man ska få ha rätt att frånsäga sig behandling om man vill, men då måste man vara tillräckligt klar i huvudet för att kunna avgöra detta också. Detta fall berörde mig, och jag kände att jag skulle ha velat uppfylla den gamlas önskan, och anhöriga var också helt med på det hela. Hur tänker ni om det hela?

Efter en lång ledighet är jag nu tillbaka på jobbet igen. Fortfarande några sommarfåglar ( sommarvikarier) som jobbar och inte riktigt funkar. Det gör det hela tungjobbat, jag är så beroende av mina uskor när jag jobbar för att det ska fungera. Men ordningen är snart återställd och jag känns inte riktigt lika mycket som den nya syrran längre ( fattas bara, med 5 st på avdelningen som tagit examen senare än mig :D ).

When you're a nurse you know that every day you will touch a life or a life will touch yours.

Jag sitter och läser om early warning scores och nyttan med dessa. I alla artiklar jag läser tas det upp att vi har allt sjukare patienter på vårdavdelningarna och sämre utbildad personal. Fler och fler utan specialistutbildning och nyexaminerade sjuksköterskor utan erfarenhet som ska förlita sig på AT-doktorer och underläkare. Sjuksköterskorna har inte rätt utbildning för att uppfatta de tidiga varningstecken på svikt i vitala funktioner. Fler patienter/ sjuksköterska gör också att det är undersköterskorna som gör bedömningarna av patienterna och då ska vara de som ser de tidiga tecknen på att något är fel. De har inte den medicinska utbildningen för detta. Om de är erfarna så ser de tecknen ändå, men vet kanske inte vad det står för. Detta gör att allt fler patienter med risk för att få tex hjärtstopp missas. Om man vet vad man ska titta efter, och hinner göra det också, så visar patienten tidiga tecken på cirkulationssvikt 6-8 timmar innan hjärtstoppet. Det visar sig också att det tar lång tid innan sjuksköterskan bestämmer sig för att kontakta doktorn, och att det då oftast är en at eller underläkare som ska fatta besluten. De i sin tur har inte alltid den kunskap som behövs, men tvekar att kontakta sin överordnande. Det tar också lång tid innan de kommer och tittar på patienten och ändå längre tid innan man kontaktar MIG-teamet för bedömning eller övertag till IVA. Det visar sig i en av artiklarna att 54% av dessa dåliga patienter fick för dålig vård innan de hamnade på IVA, tex genom oregelbunden och eller icke genomförda kontroller, feltolkning av värden, försening i rapportering samt att det tog tid för sjuksköterskorna att övertyga läkarna om att nåt måste göras, nu! Patienternas överlevnad är beroende av sjuksköterskans beslut att ringa efter doktorn och starta behandling. I Australien har en undersökning visat att sjuksköterskorna bara kallar på läkare i 2,8% av fallen där varningsskalan visat på så höga värden att läkare ska kallas på. I många fall beror detta på att sjuksköterskorna har för dålig utbildning i akutvård.
Det är skrämmande läsning, speciellt nu när landstinget ligger back och ska spara, bland annat på personal och utbildning.

Här finns det film om EKGtolkning som är riktigt bra!

EKG tolkning


Här kan man höra hur olika andningsljud låter:
Andningsljud

Hittade en länk http://www2.ltkalmar.se/pallvard/kapitel/12/omvardnad.htm hos  Syster Susan: http://systersusan.blogspot.com/ om palliativ vård som gjorts i Kalmar, tänkvärd och bra!
Rättigheten att få dö under värdiga former handlar det även om i Dagens medicin: http://www.dagensmedicin.se/asikter/ledare2/2011/04/12/det-borde-vara-en-sjalvkla/index.xml. Det finns mycket att tänka på när det gäller den palliativa vården, vad är rätt och vad är fel...

Det här med inskränkt behandling är inte lätt. Speciellt inte när olika läkare inte är enliga. den ena läkaren säger love, tender and care och läkaren som kommer ett par dagar senare säger att patienten ska behandlas aggressivt. Och anhöriga har fått hopp igen, medan patienten ligger marmorerad med ytlig, kippande andning. Behandling borde ju i sådanafall skett när patienten blev akut dålig, inte några dagar senare. Fast samtidigt så ska vi ju göra det som går om det finns en chans...men så hade vi ju det där med att patienten har inskränkt behandling inskrivet pga bakomliggande sjukdomar.  Och de stackars anhöriga som sitter och vakar, hur ska de tolka det? Ena dagen gör jag ingenting utom ger syrgas och antibiotika och två dagar senare är det fullt ös...
Och vad menades med inskränkt behandling i detta fallet? Bara att patienten inte ska ska startas upp igen om den får hjärtstopp, eller innefattar det ingen respiratorbehandling osv...den ena läkaren tolkar det på sitt sätt och den andra på sitt sätt. Och ingen tar samtalet med anhöriga om vad de tycker och tänker om det hela...

Helgen har varit kaos, med nyexad syrra och timvikarier som undersköterskor, och så den stackars studenten. Ingen struktur, ingen ordning och ingen har hunnit med det den ska. Själv har jag försökt delat mig i tre, se till att omvårdnaden funkar, stötta den nya syrran samt handleda studenten som har fått hänga med som ett litet plåster. Det har inte varit lätt för nån. Det är studentens första praktik, och insyn i vad vården egentligen innebär och jag tycker det är viktigt att hon får en bra introduktion till sitt nya yrke. Lördagen kändes som ett virrvarr med dåliga patienter, andra små problem som katetrar som ska fixas, prover ska tas, nya pvker måste sättas, omvårdnaden med allt vad det innebär med tvätt, toabesök, matningar och disk ska hinnas med. Och mitt i den röran den lilla tjejen som så gärna vill suga åt sig all kunskap som hon nånsin kan hinna få. Igår satte jag ner foten, jag krävde in en extra personal och sen ägnade jag kvällen åt studenten. Ok, jag hann inte allt jag tänkt mig, men hon gick hem och tyckte att det varit det roligaste passet hittills, så det känns bra! Själv hade jag stressen satt uppe i halsen, men tryckte ner den, för det är inte hennes fel att vi inte hinner med att handleda på ett bra sätt när kaoset står oss över öronen och det FÅR ta tid, och MÅSTE ta tid! Vi ska jobba ihop med henne om ett par år, och det är bara nu vi har chansen att låta henne lära sig allt som det bara går!

Ibland tycker jag att viktiga saker prioriteras bort, som att gå allra längst bort till enkelrummet i korridoren och prata lite med lilla gumman som ligger där och bara väntar på dö så att hon slipper ligga ensam dag ut och dag in förutom när vi sköter henne. Det ingår liksom aktivering / socialt umgänge i arbetsuppgifterna om man ska se till hela människans vård. Men det är så lätt att prioritera bort, att säga "men tvätten då! Den måste packas upp" Och lilla Asta ligger där ensam och tittar i taket...

Hur långt ska man gå för att tvinga en patient till livsnödvändig medicin? Om man är psykisk sjuk eller dement, är det rätt att smyga ner tabletterna i morgongröten eller tvångshålla patienten medan sjuksköterskan ger en spruta med läkemedel? Detta etiska dilemma har jag brottats med och jag tycker att det är jättesvårt!
Om inte patienten får sitt läkemedel löper han/hon stor risk att avlida. Men ger det mig rätt att tvinga mig på honom/henne? Ska jag luras eller ta det med våld? Har patienten någon rätt till självbestämmande när han/hon är psykisk sjuk eller dement? Ska jag utsätta mig själv för fara när jag administrerar läkemedel ( slag, risk för stickskador, risk för att jag skadar patienten?)
Jag tycker att det är så svårt, och jag vet inte om den väg jag valde var rätt eller fel...

De här fina väskorna har jag hittat här: http://heltklaart.blogspot.com

Det är lite läskig med alla åtal mot sjuksköterskor nu, både den på SOS-Alarm och den som åtalas på neontalavd. för en massa felaktigheter. Jag är både för och emot åtal på enskild person. Självklart ska en olämplig person stängas av, men omständigheterna runt om måste ju också tas i beaktande. Och var finns läkarna runt om sjuksköterskorna? Har inte de något ansvar? Jag tror att det är så himla lätta att göra fel i stressen som vi har runt omkring oss. Sen får vi muntliga ordinationer av läkarna, och så lägger de inte in ordinationerna i efterhand på datorn...ska vi då låta bli att urföra den muntliga ordinationen, eller begå tjänstefel genom att inte kunna signera av att vi tex gett ett läkemedel som vi fått ordination på?