Upperhand

Den här rättegången mot läkaren som ev. har gett ett döende barn tiopental berör mig mycket. Jag tänker fram och tillbaka på hur föräldrarna mår, hur läkaren mår, hur vi i vården funderar. Jag kan förstå om föräldrarna funderar över vad som hände när flickan när flickan fick fel läkemedel från början och då drabbades av hjärnblödning, men vad sjuttsingen, när de bestämt sig för att stänga av respiratorn och låta lillflickan somna in, då är det väl inte så viktigt att veta om hon dog i förtid av läkemedel som var till för att lindra (om det ens var så) eller om naturen hade sin gång. Det var ju liksom redan kört. Och den stackars sjuksköterskan som från början gav fel läkemedel, hur mår hon? Vilken ångest...

Hela det här fallet får mig att tveka om jag vågar ge mina palliativa patienter tillräckligt med lugnande och smärtlindrande som krävs för att de ska slippa sin ångest och smärta, då det alltid medför en risk att man förkortar deras sista tid. Var det den sista morfinskvätten som tippade dem över kanten...